|
|
sida
1 av
2
|
|
|
Foto: Sussi Lorinder Text: Veronica Linarfve |
|
Marquesasöarna - Upptäckt i Söderhavet
De liknar naturliga livsmedelsbutiker fyllda av mango, kokosnötter, papaya, bananer, avokado och trevliga människor. Unesco har upptäckt Marquesasöarnas rikedom. Snart gör resten av världen det också.
Inflygningen över jordens ände är spektakulär. Ur ett oändligt
blått hav sticker några på måfå utkastade frodiga öar upp, tänk en
korsning mellan en Prinsesstårta och mums-mums. Man blir liksom
hungrig av att se Marquesasöarna, vilket inte alls är en tokig
känsla - öarna dignar av mat, dock bra mycket nyttigare än nämnda
konditoribitar. Ändå är det inte för maten som man kommer hit.
Marquesasöarna har mycket att erbjuda resenären som först tagit
sig till jordens ände (Tahitiöarna i Franska Polynesien) och som
sedan besvärat sig med att resa ytterligare tre timmar med
flyg. Långa vita sandstränder, stojigt nattliv, stort
restaurangutbud och bra shopping är emellertid inte något av detta.
Nej, här väntar ett helt annat äventyr; en outforskad värld i
miniatyr. En egen Grand Canyon, något som liknar Kristusstatyn,
tallskog, regnskog, laguner, vattenfall, ruiner, skogar av färska
frukter som bara är att plocka och äta, offerplatser, spöklika
gigantiska trädstammar… Listan på vad som finns på Marquesas kan
göras lång.
I slutet av 2011 året fick Unesco en ansökan från öarna. De vill
tas upp på världsarvslistan i syfte att bevara både natur och
kultur. Unesco skickade en delegation hit. Det tackar vi för,
besöket var sannolikt en bidragande orsak till att man byggde klart
vägen mellan flygplasten och "huvudstaden". Just nu behandlas
ansökan och sannolikt är att Marquesas snart kan stoltsera med en
plats på listan. Enligt senaste uppgiften från Unesco "är det bara
en del administration" innan det slutliga beslutet kan fattas och
nyheten bli offentlig. Marquesasöarna med dess unika natur -
perforerad av hitsoriska lämningar - imponerade nämligen på
delegationen.
När de första spanjorerna hittade fram till Marquesas huvudö
Nuku Hiva runt år 1595 blev de också mycket imponerade. De fick
även en smärre chock. En nakenchock. Marqueserna var storväxta,
långhåriga, tatuerade över hela kroppen - och komplett näck. Fem
klaner huserade här. Av övärldens 78 00 invånare, bodde cirka 20
000 på huvudön vid den här tiden. Detta skulle emellertid snart
komma att ändras.
Det är lätt att tro att det tatuerade nakenfolkets tillvaro var
paradisisk. Öarna de bodde på var som en enda stor supermarket med
mango, kokosnötter, papaya, bananer och avokado. Havet var fyllt av
fisk, precis som det fortfarande är. Men vardagen var hård. Det
ryktas om att marqueserna levde inom strängt reglerade sociala
hierarkier, att viss kannibalism förekom och att stammarna inte
höll sams hela tiden. Trots detta lyckades man ändå klarar sig rätt
fint. Ända tills spanjorerna kom, vill säga.
Álvaro de Mendaña de Neira var den förste som angjorde ön.
Flottan bestod av några hundra personer och lyckades snabbt göra
slut på de flesta urinvånarna. Upptäckarna hade både gevär och
kanoner, marquesernas försök att försvara sig med sina slangbellor
var således lönlöst. Många räddade sitt liv genom att raskt
konvertera till kristendomen, men det var inte säkert att det
räckte. På de isolerade öarna hade marqueserna varit befriade från
sjukdomar. Nu introducerades exotiska virus och ting - allt från
alkohol till syflis. Nya smittor spreds som löpeld och folk dog som
flugor, ibland upp emot 200 om dagen. Detta blev besvärligt att
hantera för inkräktarna. Snart insåg någon intelligent överste att
det trots allt inte var jättesmart att ta kål på varenda marques -
för då skulle man ju så att säga misslyckas med sitt uppdrag att
kristna världen. Vad var det för idé att kristna ett folkslag som i
nästa stund dog?
Tumult och strider pågick under flera år. 1842 blev det äntligen
lugnare, då öarna blev beskyddade av Frankrike.
Exakt varifrån de första marqueserna på ön kommer ifrån vet man
inte. Vissa menar Australien eller Asien, medan dna-tester visar en
sammanlänkning med Taiwan. Något exakt svar får vi aldrig på grund
av bristande dokumentation. Visst gjordes vissa inristningar i form
av teckningar, men någon mer omfattande beskrivning saknas. I och
med européernas intåg raderades dessutom all kultur; spanjorerna
och därefter både engelsmän och fransmän förbjöd allt som hade med
ursprungsbefolkningens historia att göra: tatueringarna, språket,
dansen, sångerna.
Marquesas hamnade precis som alla öar i Franska Polynesien
(förresten, innan du läser vidare, du har väl kollat på kartan här
intill och förväxlar väl inte Tahiti med Haiti nu) som sagt under
franskt styre. Idag är Franska Polynesien självständigt, men
fortfarande under Frankrikes beskydd. Officiellt språk är franska
och valutan polynesisk franc.
Emellertid skulle det dröja ända till 1984 innan det blev
tillåtet att tatuera sig igen. Gissa om folk då sprang man ur huse
för att visa sin rebelliska ådra! Idag känner man igen en marques
just på hans eller hennes många tatueringar, det speciella
"örhänget" - en tatuering som görs under örat, är typisk.
- Tatueringarna betyder status, det är dyrt att tatuera sig,
säger Slavec och visar upp sitt smyckade ben.
En arm kostar minst 5 000 kronor att fylla, lika mycket som en
biljett till Tahiti, eller Nya Zeeland om man vill (och med det
sagt - inrikesflyg är lika dyrt som internationella resor). Nu för
tiden har byn Taiohaes tatuerare riktiga verktyg. De första åren
var en kam allt som stod till buds. Sedan byggde han om en
rakapparat och kundtillströmningen var ett faktum.
På tal om dyrt, precis som på andra öar i Franska Polynesien är
det mesta dyrt här. En ceviche (rå fisk i sallad med lime) serverad
på en enkel restaurang går på en hundralapp, minst. Å andra sidan
finns inte så mycket att slösa pengar på, båten med varor anländer
till den lilla hamnen var tredje vecka. Det invånarna behöver,
odlar de själva. Eller plockar i bergen. Avokado, mango… ja det är
som sagt som att vandra i en mycket välsorterad livsmedelsbutik.
Fattigdom är därför ett suddigt begrepp, ingen behöver svälta, men
fina hus med luftkonditionering, schyssta bilar eller hästar (många
tar sig fram på hästryggen) är inte alla förunnat. Det finns inte
så många jobb. Men efter Unescos besök, hoppas invånarna att det
ska ändras. Kanske till och med vara början på en ny era? Vad man
längtar efter är äventyrliga resenärer med ekologi i tankarna.