|
|
|
sida
1
av
2
|
 |
|
| Text & Foto: Veronica Linarfve |
|
Utpressning på Kreta
En söker perfektion, en annan vill pressa så mycket det går och en tredje drömmer om att överleva. Vi har träffat tre av Kretas olivbönder.
Efter Spanien och Italien är Grekland världens tredje största
olivproducent. På Kreta finns det många som hävdar att världens
äldsta olivträd växer. Än har detta inte gått att bevisa, men vad
man med säkerhet vet är att olivträden har haft en viktig roll för
människorna här. Redan för 5 000 år sedan brukade Kretas invånare
utvinna olja ur träden, använda stammen till ved och inte minst äta
de goda oliverna. De träd som växer på öns kullar idag är i
genomsnitt mellan 300 och 600 år gamla. Den långa traditionen har
gjort öborna riktigt duktiga på sitt hantverk, för ett hantverk är
det.
Det går att göra plockjobbet maskinellt, men inte när man vill
ha jungfruolja som görs på de allra första, gröna oliverna. Då
sitter oliverna fast för hårt, man måste plocka dem för hand.
Väntar man, tills oliverna har blivit blåsvarta, är det bara att
skaka ner dem. Men då blir inte oljan lika god. På Kreta finns
många olivbönder och vi tar hyrbilen för en skön grön dagsutflykt
för att träffa tre av dem.
Charles-Edouard Merchadou på olivgården Koronekes satsar
uteslutande på exklusiv produktion och att hitta till hans
olivfabrik är lite av ett mysterium. Vi får lov att stämma träff
vid en bensinstation i närheten av byn Archanes för att bli
eskorterade den sista biten fram till olivfarmen. Jag och min
kollega Marie Thaarup följer efter den mörka bilen med tonade
rutor. Färden går upp i bergen, genom prydliga olivlundar. Till
slut viker vi av mot vad som ser ut som en stor privat rosa bostad,
inga skyltar. Allt är mycket hemligt.
- Här eftersträvar vi perfektion, säger Charles-Edouard som tar
emot med ett fast handlag.
Perfektionen omfattar sannolikt endast oliverna och kan omöjligt
gälla olivmästarens bångstyriga frisyr. Den yr som sockervadd i
sommarvinden. Han har väl inte tid att gå till frisören kan man
tänka, han lägger all sin tid på oliverna. Vi ombeds att tvätta
händerna och visas in i olivfabriken.
På översta våningen står pressarna, centrifugerna och kärlen.
Charles-Edouard, som bara är 32 år men redan en ansedd och
passionerad olivbonde, förklarar att skillnaden mellan deras
exklusiva olja och "vanlig" olivolja är att allt får ta mycket
längre tid. Man pressar enligt samma principer som för tusentals år
sedan. Det är mycket imponerande. Men det mest imponerande är
emellertid det som sker en trappa ner; själva lagringen på ekfat
och förpackningen. På en lång aluminiumbänk står hundratals perfekt
uppradade glasflaskor. De ser ut som parfymflaskor och dropparna
från gården är ungefär lika dyra som parfym. Charles-Edouard bjuder
på en tesked och sannerligen … Det är skillnad på denna olja och
den olja vi vanligen köper i literflaskorna i matbutiken hemma i
Sverige. Den här är mycket kraftigare i smaken och mer grumlig i
konsistensen.
- Alla stjärnkockar använder den, säger Charles-Edouard och ser
nöjd ut, vilket han har all rätt att vara.
- När andra tror på massproduktion och snabba lösningar, så
föredrar vi den gamla metoden. Folk märker skillnaden och är
beredda att betala för kvalitet. Det är vår framgång, säger
han.
En av dem som föredrar lite större och snabbare produktion av
olivolja är Joanna och maken Emmanouil Paraschakis. Vi lämnar
Koronekes och den perfekta rosa olivmakaren och far vidare genom
bergen. Vid byn Melidoni står en stor skylt som pekar in mot den
moderna olivfarmen Paraschakis. Den går inte att missa. Vi svänger
in på gårdsplanen samtidigt som en stor buss med spanska turister
töms. Olivbonden Joanna kommer springandes ur det privata huset som
ligger mitt emot olivoljefabriken, snubblar närapå över en av
familjens många hundar, kryssar sig fram mellan barnens sparkcyklar
och slår ut med armarna.
.jpg "Mat & Dryck")
