|
|
 |
sida
2
av
3
|
 |
|
| Foto: Marie Thaarup Text: Sofia Lundqvist |
|
Tapasvandring i Madrid
Kryddiga tilltugg blandas med en ljummen doft av ljust öl och en ljudnivå som inte liknar annat. Det är spanskt, svettigt, högljutt, trångt och mitt i allt förstår du att du hittat ett uns av den spanska folksjälen. Vi gjorde en klassisk tapasvandring i Spaniens mångfacetterade huvudstad.
Ropa högst
Detta blir tydligt när vi kliver in på den första tapasbaren
Taberna La Doloers vid Plaza Jesús. Stämningen slår emot oss som en
tryckvåg redan i dörröppningen och både värmen, ljudnivån och
trängseln biter tag i våra svenska själar som fått vänja sig vid
stillsamma kaféer där inte många gör väsen av sig. Folk står som
packade sardiner i baren och det finns ingenting som liknar varken
turordning eller kö. Här får man armbåga sig fram och ropa högst
för att få till en beställning. Att försöka göra sig förstådd på
engelska verkar lönlöst, men trots detta och alla människor har
servitörerna, eller bartendrarna om ni så vill, full koll.
- Du betalar aldrig när du beställer, utan när du lämnar
stället. Personalen vet vad du köpt, säger Marina som för att lugna
oss.
Gemensamt för alla klassiska tapasbarer är att du äter på
stående fot och att du nästan alltid får en liten aptitretare
tillsammans med din dryck, medan du väntar på det du beställt.
Regeln är att det de bara ställer fram är gratis. Får du betala för
exempelvis ett fat oliver som du inte bokstavligt beställt kan du
vara säker på att du trampat rakt i en turistfälla.
"Canapé con queso cabrales", små toast med blåmögelost, och
"jamón de pato", ankbröstskinka, gör entré på vårt barbord och vi
slukar dem i ett huj. Det är smakrikt och smälter väl ner med vår
nyfunna favorit "clara" som är ljust öl blandat med sockerdricka
eller "gaseosa" som det heter på spanska.
- Här rekommenderar jag annars att man beställer in en hel
"Racion de jamón de pato con pan con tomate" som är en tallrik med
ankbröstskinka och bröd med krossad tomat på, men då skulle ni ju
inte orka hela tapasvandringen, säger Marina.
Spaniens krönta vagga
Vi letar oss vidare till baren Los Gatos på samma gata. Även den
är full till bredden av livliga spanjorer och samma procedur
väntar. Klockan har hunnit bli 13.30 och vår svenska barkultur
känns avlägsen. Normalt går man ut för att äta aperitivos runt
13-tiden och omkring 15-tiden går man hem eller till en restaurang
för att äta en riktig lunch, oftast bestående av tre rätter. Gör du
istället en tapasrunda på kvällstid börjar du generellt 21.00 och
äter dig genom olika barer och först efter 22.00 är det dags för
middag.
Om bara några timmar kommer varenda regelrätt tapashak med andra
ord att vara helt dött och det enda som kommer att skvallra om vad
som försiggått är de tillsynes oändliga bergen av servetter,
matrester och räkskal som slängts på golvet. Jag undrar varför de
inte bara ställer ut papperskorgar.
- Jag vet inte riktigt, det är tradition att göra såhär, det är
enkelt, säger Marina medan vi går vidare upp mot gatan Huertas som
är full av barer och restauranger.
Här får du se upp för överpriser och drinkarna är generellt
sämre än i övriga områden. Detta är en följd av att många turister
letar sig hit och att den genuina Madridkänslan gått förlorad. Det
i sin tur gör inte att servicen är sämre och ett varmt bemötande
kan du trots allt räkna med överallt i staden.
- Madridbor är snobbiga och stressade. Tempot är så högt att
folk inte har råd att vara trevliga, säger Cristobal Jose Daniel
som ursprungligen kommer från Barcelona och som bara bott här ett
par månader.
Motsättningarna mellan Barcelonabor och Madridbor är något vi
stöter på flera gånger under vår visit och fördomarna mot Madridbor
kan på många sätt liknas vid de som stockholmare får möta från
andra svenskar. Det ständigt pågående kriget om vilken spansk stad
eller till och med region som är störst, bäst och vackrast är
nedärvt och har sin grund i landets brokiga förflutna med religiösa
skiljaktigheter och inbördeskrig. Jag kan bara föreställa mig hur
det stack i ögonen på övriga samhällen när Madrid nästan
slumpmässigt upprättades som hela landets mittpunkt och sedan blev
huvudstad några hundra år senare, utan att egentligen ha gjort sig
förtjänt av det.
Hur det än må vara är Madrid idag hela Spaniens knytpunkt och
dess ekonomiska, kulturella och politiska vagga. Här finns
parlamentet, de riktiga konstmuseumsgiganterna och en filosofi som
både lyfter fram historia och nya trender i såväl mode som
gastronomi. Spaniens kanske mest exklusiva klädmärke Loewe
grundades här och antal nyupptagna krogar med två stjärnor i årets
Michelinguide var faktiskt dubbelt så många i Madrid som i
Barcelona. Det huvudstaden inte har i strand tar den igen på andra
vis. Med råge. Mentaliteten är avspänd och gör att man vad det än
må gälla snarare lägger vikt vid känsla än vid utseende och
densamma skänker en fantastisk vacker öppenhet hos lokalborna. Att
de skulle vara otrevliga är med andra ord en helt felaktigt
generaliserande och ogrundad uppfattning.
Ett hål för att se
"De Madrid al cielo, y en el cielo, un agujerito para verlo" är
ett spanskt uttryck från 1800-talet som fortfarande används och som
betyder ungefär "från Madrid, och i himmelen, ett litet hål för att
se det". Kanske är det just stadens läge, högt upp i bergen, det
refererar till.
Solen slickar efterlängtat våra ansikten och vi kan inte låta
bli att kommentera detta faktum. Nu när duggandet lämnat oss ifred
känns det verkligen som att vi är här helt rätt årstid. Som
konsekvens av avståndet till havet och läget omkring 600 meter över
markhöjd är temperaturvariationen i staden otroligt stor och
somrarna kan bli extremt torra och varma. Ett spanskt talesätt som
brukar få symbolisera Madrids klimat är "nueve meses de invierno y
tres de infierno" som betyder "nio månader av vinter och tre av
helvete". För att undkomma den olidliga hettan flyr flertalet
Madridbor ut till kusten om somrarna när helvetet infaller. För den
sakens skull ska du dock inte tro att resten av året är varmt. Du
gör rätt i att packa dunjackan om du åker under
vintermånaderna.
- Apropå läget i bergen, visste ni att ni kan dricka kranvattnet
här? undrar Marina.
- Många har fått för sig att vårt kranvatten är dåligt, men
faktum är det kommer från de egna bergskällorna och är bra mycket
bättre än det i exempelvis Stockholm.
Spanskt mytkrossande
Vi fortsätter vidare mot Plaza Santa Ana där de två välkända
barerna Naturbier och La cervecería alemana brygger sitt eget öl.
Här står även det anrika hotellet ME Madrid Reina Victoria med sin
praktfulla fasad. Det skänkte förr tak över huvudet till alla
berömda matadorer som befann sig i Madrid för att tävla och idag är
takterassen "The Roof" en av stadens absolut hetaste vattenhål för
trendsättare.
Turen fortsätter till Plaza Mayor och det råder ingen tvekan om
att vi befinner oss på historisk mark. Den kullerstensbelagda
platsen var förr skådeplats åt kungakröningarna, inkvisitionen och
Spaniens kanske största tjurfäktningar.
- Då satt det fina folket på balkongerna och beskådade spelen,
säger Marina och pekar upp mot de hundratals burspråken på den
mäktiga tegel- och granitbyggnaden som omringar torget.
Flamenco, matadorer, sangria och tapas är ofta saker man
förknippar med Spanien och därmed Madrid. Förutom det sistnämnda är
dessa dock gamla företeelser som har fått hänga kvar som myter och
Marina är inte sen med att krossa dem. En efter en.
- Jag känner ingen som dansar flamenco och inte heller salsa.
Vad tjurfäktningar anbelangar så stämmer det att de fortfarande
hålls, men det är endast ett fåtal turister och möjligtvis den
äldre generationen som går för att se spektaklet.
Den gemytliga stämningen omsluter mig och det blir tydligt att
man istället åker hit för att njuta av god mat, underbara parker
och för att nära sin passion för kultur och historia. När jag sedan
snurrar runt och får syn på Calle de los Cuchilleros, gatan där
husen kränger sig karaktäristiskt längsmed kurvan så det ser ut som
att de nästan ska tippa över, är min stadsförälskelse komplett.
Lika komplett som mästerverken inom Madrids gyllene
konsttriangel.
Rapidosamtal och uråldrig restaurang
Efter att ha fått lära oss att såväl restauranger som pubar och
butiker runt Plaza Mayor är riktiga turistmagneter vandrar vi gatan
ner för att beta av nästa tapasstopp, Bodegas Ricla som grundades
redan 1867. Förr var detta en av Madrids mest älskade bodegor och
de gamla vintunnorna hänger fortfarande kvar på väggen vid baren.
Vi beställer varsitt litet glas röd vermouth som är en typisk
aperitivo i Madrid.
- För några veckor sedan var ett tyskt resemagasin här, de hade
fått tipset av en gato, säger ägaren och skrattar medan han
serverar oss ett par gigantiska gröna oliver till drycken.
Mellan tuggorna hinner vi beta av samtalsämnen som hur det
politiska läget förändrats med den nytillsatta regeringen, de
skickliga ficktjuvarna, hur spanjorerna delar upp notor och vilka
ställen vi bara måste besöka under morgondagen. Det är knappt så vi
hinner andas.
- Jag vet att jag pratar fort, men det gjorde jag redan innan
jag flyttade hit, säger Marina och syftar på spanjorernas
samtalstakt som både jag och min kollega Marie har svårt att hänga
med i.
Tvärs över gatan ser vi den tillsynes oansenliga krogen Casa
Botín, världens äldsta restaurang enligt Guiness rekordbok.
Hemingway ska ha utsett restaurangen till världens bästa, då han i
slutet av 1930-talet var stationerad i Spanien för att rapportera
om inbördeskriget. 1725 slog Casa Botín för första gången upp
portarna och än idag serveras traditionell spansk husmanskost
tillagad i vedeldad ugn.
.jpg "Mat & Dryck")
