|
|
sida
1 av
3
|
|
|
Text: Clara Lindh Bergendorff Foto: City of Chicago |
|
Chicago gör revansch
USA:s tredje största stad är en perfekt blandning mellan sött och salt, vackert och tufft, bad och stad. Al Capones gangsterstad har kryddats med höghusens och affärsmännens strikta linjer och resultatet har blivit en metropol som minner om både New York och Paris, på sitt eget stolta vis. Här reflekteras solen i glammiga skyskrapor och spegelblankt, turkost vatten.
Först var det maffian som smutsade ner stadens rykte och
därefter var det industriernas tur att färga så väl Michigansjön
som omdömet grått. Staden fick bära det intetsägande smeknamnet
"USAs purjolök" och trots att det är en av landets största städer
matchades det inte av antalet besökare. Själv har jag åkt hit med
förväntningar som snarare är bristfälliga än på bristningsgränsen.
Första dagen i Chicago skäms jag över hur många gånger jag häpet
drar efter andan tack vare en vacker strandremsa, en överraskande
cool butik, en häpnadsväckande utsikt eller en gudomlig matbit.
Sista dagen skäms jag över att jag inte haft vett att åka hit
tidigare och över de låga förväntningar jag haft.
Staden är storslagen á la New York. Skyskraporna är faktiskt
högre, takbarerna nästan lika många och det Chicago inte kan
konkurrera med atmosfärmässigt tar man igen i skönhet. Och renhet.
Och vänlighet. Kanske är det ambitionen om att radera
gangsterstämpeln som gjort att gatorna är så prydliga att du
reagerar när du får syn på en cigarettfimp på marken och att mer
eller mindre varenda byggnad är ett konstverk i sig. Sandstränderna
stoltserar nu med en fascinerande version av vitt och sjön med en
nästan surrealistisk nyans av turkost. Dels tack vare lyckade
miljöåtgärder men också tack vare hög halt kalciumkarbonat som
reflekterar solens strålar och färgar sjön alldeles turkos.
Chicago är den amerikanska klyschan, i positiv bemärkelse, vi
svenskar ofta letar efter när vi beger oss bortom Atlanten till det
stora landet i väst. Överallt möts jag av stjärnbeprydda flaggor
och amerikanska slagord och det är inte utan anledning som
nationalsången The Star-Spangled Banner etsar sig fast på mina
läppar. Jag kapitulerar redan under första dagens frukost och
kladdar både sylt och jordnötssmör på min bagel. Därefter trycker
jag en stor latte från Starbucks i handen och behåller en vit-grön
mugg där tills det är dags att åka hem. När jag väl klarat av andra
klyschiga men obligatoriska USA-aktiviteter som att vissla in en
gul taxibil, äta en hamburgelunch på en amerikansk diner (jag
berättigade biffen med att McDonalds faktiskt grundades i Chicago)
och en shoppingtrip till Walmart (för att spana på såväl roliga
människor som 100 metershyllor med flingor) tar jag mig tid att
leta rätt på Chicagos själ.
Chicago lockar med skönhet
Chicagos karriär som turistmål för européer startade med
arkitekterna. Designstudenter, arkitekturstuderande och folk med
sinne för färg och form vallfärdade för att beundra såväl
skyskrapor som art deco-mästerverk. Världens första skyskrapa
byggdes här och snabbt därefter sällskapades den av ytterligare
höghus. Ingen stad i världshistorien har växt så snabbt som Chicago
gjorde mellan 1926 och 1929 då det på tre år byggdes 168
skyskrapor. Det mest häpnadsväckande med dessa snabba byggen är att
många av dem än idag betraktas som några av världens vackraste
höghus i sällskap med en och annan ny Chicagogranne - exempelvis
Trump Tower som reste sig ur marken samtidigt som Batman Mörkrets
Riddare spelades in här. Frank Lloyd Wrights Robie House och den
gamla tuggummifabriken Wrigley Buildings krämfärgade
terrakottafasad brukar vara andra givna arkitektstopp.