|
|
sida
2
av
3
|
|
|
Text & foto: Veronica Linarfve |
|
Tigersafari i Indien
Tjuvjakt, minskade revir och inavel. Antalet tigrar i världen minskar dramatiskt. Vi reser djupt in i den indiska djungeln för att ta reda på om det verkligen är för sent.
Lokalbefolkningen och tigern
I Bandhavgarh och i hotellen runt reservatet har man varit
mycket ambitiös och noggrann när det gäller val av personal.
Närmare 80 procent av arbetskraften ska komma från de kringliggande
byarna och man snålar inte på antalet anställda. Som svensk kan det
vid första anblick kännas som slöseri att fem personer bär ens enda
väska till rummet och att tre personer övervakar dig vid middagen
(en servettansvarig, en dryckesansvarig och en bestickchef) men när
man tänker till så inser man snart att det är ett genialt drag.
Hotellet ger arbete vilket gynnar lokalbefolkningen så att de
slipper hamna i konflikt med tigern.
- I det här området är vi dessutom sex hotell som bildat en egen
tigergrupp, förklarar Manish Kumar Sharma, hotellchef på Bandhav
Vilas.
Tigergruppens intresse är att behålla så många tigrar som det
någonsin går vid liv. Det betyder bland annat att när en tiger
dödat en bondes boskap, så går tigergruppen direkt in med kontant
ekonomisk kompensation på mellan 6 000 och 9 000 rupies (730 och 1
100 kronor). Helst samma dag som attacken skett. Den indiska staten
ger också ett bidrag, men innan den statliga rättegången och
beslutet om utbetalning har fattats har det vanligen gått minst sex
månader. Och sex månader utan ko är en lång tid. När bonden kan
köpa en ny ko samma dag som han miste sin gamla, behöver inte
skadan bli lika allvarlig.
- Vår insats har visat sig fungera. Människorna i de tre byar som
ligger närmast reservatet vill inte döda tigern. De förstår värdet
av att låta den leva, säger Manish.
Svårare blir det när tigern dödar en människa. Det händer ytterst
sällan. Här i Bandhavgarh skedde det senast år 2005 då en 16-årig
flicka från byn gick ut i gryningen för att plocka blommor som hon
skulle göra likör på. Under trädet i det höga vajande gräset blev
hon en lätt munsbit för tigern.
- Vi gav hennes familj 15 000 rupies (ca 1 800 kronor) samma
dag, men det var så klart bara en klen tröst.
Tidig morgon
Nästa morgon är vi vid grindarna till parken redan strax före sex.
Det är ett hett tips; att kliva upp några minuter tidigare än alla
andra och be chauffören om att vara alert. Guiderna står på rad och
hoppar på rullande band in i bilarna när de passerar entrén. Det är
alltså slumpen som avgör om du får en bra guide eller inte. Vad vi
märkte under vår första dag var att de bästa guiderna var på plats
tidigt. De med störst intresse och längst erfarenhet. Sömntutorna
fick hålla sig med de nyutexaminerade, mindre erfarna guider. Och
en bra guide är avgörande för om safarituren blir lyckad eller
inte.
Vi åker ungefär samma väg som igår. Vi hör axishjortens alarm
call, men det är också något annat som får guiden att peka med hela
handen och be chauffören trycka på gasen.
- Jag kan inte lova något, jag kan inte säga vad det är, men
något säger mig att vi har en tiger här borta, säger guiden tyst
och fokuserat.
Han har varit guide i tre år och känner stor passion för sitt
yrke. Hans pappa var en av männen bakom parkens bildande och han
berättar att det blivit alltmer statusfyllt att arbeta som "en
naturens väktare".
- Människor i tigerns närhet måste tjäna pengar på den. Det är
den enda sanna lösningen för att tigern ska få leva i fred,
konstaterar han.
Så plötsligt ger han tecken, vi stannar och lyssnar inåt skogen.
Fler jeepar ansluter som flugor som dras till en sockerbit.
Plötsligt prasslar det till i bambusnåren och något gulsvart tittar
fram i det vissna gräset.
- Där har vi den, säger Emilia.
- Jag visste väl det, svarar Jacob.
Kameror smattrar, folk pratar upphetsat och ja, det blir lite
kaotiskt när vissa chaufförer vill komma närmare. Ändå verkar
tigern ta uppståndelsen med ro. Han lägger sig ner, tittar på sin
publik. Inga höjda röster, inga häftiga rörelser. Inga armar
utanför bilen. Tigern har lärt sig att bilarna inte utgör något
hot.
Jag lyfter kameran och då. Då händer det. Av alla kameror som
riktas mot honom, väljer tigern att stirra rakt in i just min lins.
Jag sänker kameran och våra blickar möts. En isande, hissnande,
nästan religiös känsla virvlar runt i kroppen. Från hjärnan och ner
till hjärtat. Så farlig, så hotad. Så mäktig. Så skör.