Av Argot Murelius

Smekmånad för äventyrslystna

Ni gillar mat och dryck, ni gillar äventyr, ni tycker om att gå mot strömmen. Vi har smekmånadsdestinationen för er: Georgien. Annorlunda, välkomnande, spännande. I världens äldsta vinproducerande nation möts traditioner och nyskapande på tankeväckande vis, den livliga huvudstaden Tbilisi döljer hipsterpärlor medan landsbygden bjuder på det stora lugnet, och den 8000-åriga vinkulturen är er ursäkt att upptäcka naturvinernas vagga. Res hit innan alla andra gör detsamma.

Det vilar inga ledsamheter i Georgien. Människorna är varma, glada och generösa. Måltiderna ackompanjeras allt som oftast av flerstämmig, polyfonisk sång, en typ av a cappella folkvisor med gåshuds-ceremoniell ton. Här pjoskar de inte med middag, de smäller till med generösa gästabud, vardagen är en fest och vänskap hyllas med traditionsenliga tal om kärlek och livets magi. Det är både jovialiskt, pampigt och pompöst. Ge­orgierna personifierar optimism, som efter 70 år av sovjetiskt styre (de invaderades av Röda armén 1921 och blev självständiga först 1991) gjort dem akut carpe-diem-benägna. De dricker vin som vatten och börjar gärna dagen med en hutt Chacha, ett fabulöst grappa-liknande eldvatten.

Vinrankorna bäddar in hela gränder i grönska. Tbilisi är fullt av små kaféer, barer och restauranger att utforska. Stamba Hotel.

Stamba Hotel.

- Efter tre glas vin känner vi oss fria som fåglar, efter tre till tror vi att vi är starka som oxar, efter ytterligare tre ser vi ut som grisar, informerar min fryntliga väninna Mako Kavtaradze.

Inklämt mellan Turkiet, Ryssland, Armenien och Azerbajdzjan, den lilla kaukasiska nationen med knappt fyra miljoner invånare är spektakulär, frukten är solmogen och kulturen oändligt rik. Med andra ord är detta ett ypperligt resmål för nygifta som inte gått på myten om sol-och-bad-smekis.

I TBILISI FINNS ALLT

Börja livets första tur som äkta par i Tbilisi, staden har på sistone hamnat på proffsvagabondernas radar, den andas kreativitet och en uppfriskande allt-är-möjligt-stämning tack vare en yngre genera­tion som vuxit upp helt utan kommunist-baksmäl­la, de har inget bagage, bara visioner. Ta in på sprillans nya Stamba Hotel, ett under av lekfull lyx, hyst i ett stadigt, f.d. sovjetiskt bokförlagshus; de rymliga sviterna har fristående, förgyllda badkar, casinot är art deco-inspirerat, krogen brasseri-livad, konceptbutiken svämmar över av habegär och den formidabla innergården blir ett enda stort party om helgerna. Snart kommer det även finnas en glasbottnad pool på taket.

Tbilisi är en motsägelsernas mosaik; chict, hippt och livligt armbågas med gammalt, nött och Sovjet-sorgligt. Streetkonst-täckta hotellet Fabrika skulle platsa utmärkt i coola Brooklyn stadsdelen Bushwick, legendariska EDM-klubben Bassiani håller till i en underjordisk, tom simbassäng och jämförs ofta med Berlins megaklubb Berghain, 41 Gradus, grundad av Moskva-före­dettingen Roman Milostivy, är en sofistikerad cocktailbar som varje månad donerar 30 % av intäkterna till välgörenhet. Tbilisis gamla stads­kärna, å andra sidan, kantas av sällan skådad snickarglädje. Sneda men ståtliga träkåkar med blyinfattade fönster och ett virrvarr av balkonger bröstar upp sig utmed vindlande gränder som väver gobelänger av gyttret.

På tvättlinor fläktar tishor och trosor, en klase ungar sparkar boll på en innergård, två gubbar pokulerar på en ljugarbänk medan katter stryker över hustak och tanter säljer blommor ur hinkar på trottoarkanten. Små vardagsvykort överallt. Doften av nybakt bröd minglar med ett halvbra klinkande från det offentliga pianot på en gågata fylld av caféer och barer. Vid marionetteatern Gabriadze dansar ett poetiskt klockspel i byggnadens sago­torn--ett brudpar leker tittut med änglar, en vink till er två och inga andra, kan tyckas. Snett över gatan ligger Café Leila, en gång i tiden en persisk konfektbutik, nu är det en av stadens bästa, vego-vänliga krogar, en rosatonad kristyrdröm lika sirlig som det krusiga, georgiska alfabetet.

MAT OCH DRYCK I VÄRLDSKLASS

Georgisk mat är stadig och ofta varmt kryddad med skiktade aromer av örter och hetta. Ni kom­mer definitivt råka på khachapuri, ett ostbröd som bakas på flera sätt, syndigaste versionen, adjar khachapuri är en "brödkanot" med smält sulguni­ost, äggula och smörkluttar. Rör om i kanoten, riv av en brödbit och doppa. Chinkali är stora sopp­dumplings fyllda med kött, svamp eller ost samt len buljong. Grytor av alla dess slag kommer definitivt figurera på era tallrikar, den bästa av alla är gjord på enbart lamm som får sjuda över öppen eld i sitt eget fett, så enkelt men med en så koncentre­rad smak. Grönsaker och örter bjuds också flitigt. Picklad jonjoli, eller pimpernöt finns på varje bord, sallader presenteras ofta med dressing av malda valnötter och rostad solrosfröolja, vild portlak är en trivsam bekantskap som påminner om solrosfrö­skott. Matsoni bör ni prova, en sval, dillkryddad yoghurtsoppa. Bästa sättet att bekanta sig med gastrono­min är att ta en guidad tur med Paul Rimple på Culinary Backstreets. Hans kulinariska strapats inkluderar smakprov på allt från Churchkhela (nöt­ter doppade i druvmelass) och pickles, till kryddor, yoghurt, ost och ja, Chacha.

- På Sovjettiden fanns det fyra olika sorters ost, numera finns det säkert 130. Tack och lov lycka­des byinvånarna hålla surdegar och ostkulturer levande under ockupationen, förklarar Paul en tidig morgon då vi vandrar kring kaotiska marknaden Dezerter Bazaar, så kallad för att den startades på 1920-talet av deserterande soldater som här sålde vapen och utrustning.

Dagens handlare ser alla ut att vara hämtade från någon Fellinifilm; stolta per­sonligheter med missmatchade livsöden. Karpar sprätter i fisktankar, spädgrisar på is sprätte säkert en stund tidigare, tre katter annonserar sin hunger vid knivsliparens fötter. Delar av basaren liknar en kåkstad med fallfärdiga stånd, här stannar vi för en skvätt hemgjort vin, på den nyare sidan trugas det generöst med Chacha, ur en petflaska, hos madamen som säljer fruktläder (godisremmar av torkad frukt/red) och adjika, en underbart kaxig pepparpasta.

En snabblektion i georgisk dryckeskultur avslöjar att landet har precis lika många dryckesregler som vi svenskar:

- Visa respekt för den du skålar med genom att hålla glaset lägre än vad hen gör. Vid propra gäs­tabud utses en Tamada, eller toastmaster, han-- uppdraget går sällan till en kvinna--ser till att talen flyter på, som gäst förväntas du bidra och brodera ut dina tankar i ord. Skåla alltid för gud och de bortgångna vid början av en måltid. Skåla aldrig med vänster hand. Häll upp åt andra först och för guds skull, sätt aldrig handen över glaset om/när du inte vill ha mer, det anses ohyggligt ohyfsat, orerar amerikanske vinmakaren John Wurdeman, landets mesta ambassadör och dess stoltaste adoptivbarn, en ypperlig berättare och Pheasant's Tears mästerlige vinmakare.

- Georgierna parar aldrig olika rätter med olika viner, de serverar ett och samma orange vin ge­nom hela gästabudet. Vinet ändrar karaktär med rätterna, vinparning är som ett one night stand, du lär aldrig känna din älskare, förklarar han.

Ja, orange vin, som i naturvin. Rent tekniskt är det ett vitt vin som under jäsningen fått macerera med druvskal, kärnor och stjälkar, det ger en mör­kare färg samt tanniner som bidrar med torr sträv­het. Ju längre skalen får jäsa, desto mörkare blir vinet. Georgiska viner både jäser och lagras på s.k. kvevri, lerkrus som är nersänkta i källargolvet, det bidrar till vidare oxidering och ger vinet ytterligare karaktäristisk bärnstenskulör. I Georgien tillverkar de vin som vi i Sverige bakar fikalängder till efter­middagskaffet, de flesta har "husvin" i källaren. Det fina med naturviner är att de inte innehåller sulfiter, vilket vanligtvis tillsätts för att förhindra oxidering och för att göra vinet mer hållbart. Inga sulfiter = ingen baksmälla, naturvin är farligt lätt att bälga, i varje fall för oss som inte har svårt för den något ovana smaken och snustorra karaktären.

Självklart måste ni utforska vinlandet i öster, i Kachetien där horisonten sträcker sig till de ma­giska Kaukasusbergen och det platta landskapet, smyckat av medeltida kyrkor och kloster är täckt av vinodlingar. 70% av landets viner tillverkas här, av ca 80 olika druvor, de vanligaste är saperavi, rkat­siteli och kisi. Regionens medelhavsvarma klimat lämpar sig ypperligt för den saftigt röda sapera­vidruvan. Vägen hit går över Tsiv-Gomboribergs­passet. Se till att pausa på dess högsta punkt där underfundige Georgi byggt en rustik kaffehydda med sittplatser av trädstubbar under ett stort träd som tronar över det oändliga landskapet, här finns också en hängmatta, om ni vill lulla bort en stund. Georgi är en obotlig romantiker, hans kaffe är av det riviga slaget och hans schäfer heter Google, om ni undrar.

ROMANTISK BY MED VIGSEL DYGNET RUNT

Det finns en till anledning att besöka regionen: den romantiska byn Sighnaghi är Georgiens kärleks­näste, här kan man gifta sig 24 timmar om dygnet. Och ja, om ni inte redan gjort slag i saken krävs det enkom pass och intyg från notarie. Pittoresk och pastellfärgad, på en höjd, med kringelkrokiga, kullerstensbelagda gator och en ringmur vars 23 vakttorn tronar över röda hustak och kuperad grönska, Sighnaghi doftar lite Toscana. Orten är en bra bas om ni vill utforska vingårdarna och nejdens historiska sevärdheter. Bland dem lilla Ikaltoklostret som grundades på 500-talet och senare hyste en vinakademi, samt ståtliga Alaverdiklostret, byggt på 1000-talet, där biskopen och munkarna tillverkar vin för husbehov och för nyfikna turister som vill smaka.

- Det är alldeles för dyrt, de tar mer betalt för att det är heligt, fnyser min vän och guide Tsotne Japaridze.

Innan ni ger er iväg på utfärder bör ni njuta en måltid på vinmakar-Johns gemytliga restaurang, Pheasant's Tears. Sitt utomhus, i den lummiga trädgården, beställ några smårätter, lagade med dagliga fynd från den lokala marknaden i Telavi Prova Rkatsitelin från 2012 kanske.

- Inte ett vin för småmys, ett vin för äventyr, som John uttrycker det.

Äventyret lockar bortom knuten, om andan faller på skulle ni kunna resa ända till Tusheti, bergsområdet i nordöstra delen av landet, bortom Kaukasusbergen som ni ser från Sighnaghis höjder. Vägen är en av världens fem farligaste, åtta timmar off-road, med vidunderlig utsikt, till 2000 meters höjd, den är enkom öppen från juni till oktober, resten av året är det omöjligt att ta sig hit. Tusheti är vilt och magiskt, med perfekta tillbaka-till-naturen upplevelser; vandring, svampplockning, ridturer genom små medeltida byar som knappt förändrats sedan de skapades. Tystnaden här är öronbedövande och skönheten slående.

Georgien är än så länge orört av massturism. Vid en utkiksplats i Sighnaghi finns en liten kiosk där jag köper en kopp nattsvart kaffe av en dam med väldigt rött läppstift och övertalningsförmåga av ångvältstyp:

- Ta en bit kaka, jag har bakat den själv, jag ser på dig att du behöver sötsaker, kraxar hon. Hennes sockerkaka är lika torr som vyerna över Alazani­dalen är vidsträckta. Jag kan inte minnas att jag någonsin fått gratis kakbitar vid någon annan av de många turistiga utkiksplatserna jag besökt de senaste åren. Häri ligger en del av Georgiens tjus­ning, det är en genuint vänlig plats på jorden.

Läs mer:

Roadtrip i Napa Valley

Sandslott i Egypten