sida 2 av 2
Foto: Sören Andersson Text: Marie Thaarup

Äventyr på Tobago

Visst finns här underbara stränder och turkost hav, men också regnskog, fåglar och klorofyllstinn grönska. Så skynda på, packa badkläderna, vandringsskorna och hoppa in i jeepen. Det är dags att upptäcka den karibiska ön.

Vi passerar genom en gammal kakaoplantageodling och stannar till. Kontrasten mellan de mörkgröna vaxliknande bladen och den brunorangea frukten är så inbjudande att det inte går att motstå att plocka en frukt. Alla de smaker som finns inkapslade innanför skalet är svåra att föreställa sig. Allt jag kommer åt är nämligen det kladdiga fruktköttet runt de ädla kakaobönorna. De söta smakerna växer i munnen och påminner om en korsning av litchinöt och mango. Men provsmakningen är snarare intressant än god - tuggan växer i munnen och när jag väl lyckats peta fram bönan märker jag att inte alls är söt, den smakar bara beskt. Den blir god först när den torkat och det är också då den får sin karaktäristiska chokladsmak.

Jeepen tar återigen fart genom den täta vegetationen. Ju djupare in i djungeln vi kör, desto dovare blir ljudet. Under ett tak av stora vildvuxna bambuträd bjuds vi på en spontan konsert. Farbizo stänger av motorn. En chachalaca, öns nationalfågel, sitter uppe i trädet och sjunger för full hals. Den är svår att urskilja med sina välkamouflerade färgtoner av grått och brunt. Snart stämmer en annan fågel in och härmar nyfiket ledsångaren. Öns befolkning kallar härmfågeln "mock mock", dess korrekta namn är "mockingbird". Även mock mocken är svår att se med blotta ögat, men den går ändå inte att missa - pipan är lika stark som dess vilja att härma alla ljud den hör.

Skogens musik, den söta nektardoftande fuktiga luften. Fågelsången och i fjärran ljudet av en porlande bäck. Det är en magisk stund som - visar det sig - blir ännu bättre.

- Vi får ta resten till fots, säger Farbizo och sätter kurs längs med vägkanten och försvinner in mellan träden.

Ytterligare ett ljud växer allt starkare i regnskogen. De frodiga omgivningarna fullkomligt exploderar i femtio nyanser av grönt med kontrasterande färger i röda blommor och gula frukter. Stigen är inte särskilt bred, här kan inte många människor ha gått. Känslan av att vara en riktig äventyrare, en djungelvariant av Robinson Crusoe, eller för all del James Bond, blir allt mer påtaglig. Vad är det vi letar efter? Plötsligt ser jag en stor skepnad längre fram på vägen, halvt dold i skuggan av träden. Allt eftersom jag kommer närmare blir konturerna mer framträdande. Den rör sig. Två stora mörkbruna ögon möter oss och jag fryser till is. Med hjärtat i halsgropen står jag stilla i vad som känns som minuter. Något så malplacerat som en stor svartvit fläckig tjur betar alldeles fritt på stigen bara någon meter framför oss.

- Vilda tjurar är kanske inte det första som associeras med Karibien, men här vandrar de fritt över allt i skogen och är en relativt vanlig syn i området, skrattar Farbizo och fortsätter lugnt framåt medan han tillägger att vi snart är framme. 

Med pulsen i topp tränger jag mig förbi den opåverkade tjuren. Hjärtat dunkar fortfarande hårt i bröstet när stigen plötsligt slutar i en bäck. Var ska vi ta vägen nu?

- Av med skorna, vi måste korsa vattendraget här framme, beordrar guiden, lossar kvickt sina skosnören och kavlar upp byxbenen. 

Vinglande passerar vi genom det ljumma vattnet och låter våra bara fötter glida över de små stenarna på botten. Temperaturen har stigit under dagen och trots att vi är i regnskogen ger bäcken ändå skön svalka.

- Det är fortfarande en bit kvar att gå, manar Farbizo.

Solen står högt på himlen. Det höga gräset kittlar lätt på benen. Från en liten öppning i dungen framför oss leder ytterligare en stig. Återigen hörs det bekanta porlande ljudet som ekar genom grönskan. Ljudet tilltar för varje steg. Och plötsligt står vi där.

- Framme, säger vår guide och gör en menande gest mot det brusande kraftfulla vattenfallet.

Allt regn som fallit under regnsäsongen har gjort mynningen för liten. Nu sprutar vatten från fallets topp åt alla håll likt ett gigantiskt vattenfyrverkeri. Snabbt, av med kängor och kläder. Fram med badkläderna! Ett första simtag i det svala vattnet i lagunen som formats under vattenfallet och det känns som nirvana.

Om Robinson Crusoe och Fredag hade blivit strandade på Tobago, så skulle de nog inte brytt sig om att bli hittade. Inte heller den "riktiga" Robinson Crusoe, den skotska sjömannen Alexander Selkirk, som inspirerade författaren Daniel Defoe att skiva sin världsberömda roman skulle nog ha känt ett avsevärt stort behov av att komma härifrån. Sjömannen, vars öde är sant, blev ju som bekant landsatt på en ö efter ett gräl med sin kapten och fick leva där i fyra år och fyra månader tills han plockades upp av ett brittiskt fartyg. Men det var inte Tobago han blev strandsatt på, vad hotellägarna än hävdar. Den "riktiga" Robinson Crusoe-ön ligger väster om Chile, hette från början Más a Tierra, men bytte sedermera namn efter äventyrskaraktären och heter idag helt enkelt Isla Robinsón Crusoe. Fast det är en helt annan historia.

Artikeln publicerades ursprungligen i Escape 360° nummer 2 2013.

Sök efter företag med: Bröllopsresor hos My WeddingPlanner

Sök efter anslutna företag!